Det är männen det är synd om i Sverige.

http://genusnytt.wordpress.com/2010/04/23/dar-genushysterin-gar-in-gar-fornuftet-ut/

Medmänsklighet i Sverige?

Min son trillade ur kundvagnen på Ica idag (han hade tur och landade inte på huvudet)... men jag skriker, August skriker, Ossian skriker och en dam brevid oss står och skriker. Men de flesta bara står och tittar och efter en stund går de sin väg. Ingen bryr sig. Ingen kommer fram och undrar hur det gick för bebisen. De låtsas som att inget har hänt och fortsätter plocka i varor i sina korgar... Fy f-n så ensam man kan känna sig i Sverige när man behöver stöd. Total avsaknad av medmänsklighet?!?! Jag undrar hur folk i Brasilien, Argentina, Italien eller Spanien hade reagerat om samma sak hade hänt där. Står man bara och glor där också tro? Knappast. . .
För övrigt kände jag mig som världens sämsta mamma.

Amma amma amma

Nu har jag fått höra det igen. "Men, ska inte du sluta amma så att du kan få bli fri någon gång!?" Vadå fri? Fri från vad? Jag känner mig inte mindre fri för att jag ammar, tvärtom, det är befriande att alltid ha mat med sig! :-)
Men det är klart jag kan ju inte lämna honom några längre stunder. Men vill jag det? Har jag något behov av det? Vill min bebis det? Eller har HAN något behov av det? Svaret är enkelt: nej. Jag vill inte lämna min lille 10-månaders prins till någon för att jag ska få komma ut och få "egentid". Jag vill inte ha egentid, jag vill vara med mina barn. Jag tror det är ganska ömsesidigt, jag vill inte lämna honom och han vill inte vara utan mig.
Vi är ett fåtal mammor som faktiskt har valt att vara hemma lite längre med våra barn, det är inget vi har tvingats till, det är något som vi alltid har drömt om, att själva få uppfostra våra barn och att ge dem den trygghet de behöver som små. Åh, jag älskar den här tiden, och jag vet att jag kommer sakna bebistiden, det känner jag redan nu, trots att jag är mitt uppe i det...